Cape Reinga, Tane Mahuta, köööö🍩🍩
Hej alla kära kiwi's! C här 😊
Nu kommer det en sammanfattning om våra första dagar i Auckland och Nya Zeeland. Vi trivs bra på hotellet vi bor på, ganska centralt och mycket i närheten. Vi började dagen med att utforska staden på egen hand. Vi gick i parker, till hamnområdet, lyssnade på live band med säckpipa och gick på konstgalleriet. Det var häftigt att de hade så mycket konst på urbefolkningen med deras säregna tatueringar i ansiktet. Tatueringen är en symbol för status. De skar mönster i skinnet, som sedan fylls på med bläck och sedan fick växa ihop. Det bildas ärr i dessa mönster. Kvinnorna har oftast runt munnen och ner på hakan, medan männen kan ha hela ansiktet.
På kvällen behövde jag studera, medan Saga fortsatte att utforska staden på egenhand och kom tillbaka lagom tills jag var klar vid 22. Saga tog en öl nere vid hamnen.
Nu kommer det en sammanfattning om våra första dagar i Auckland och Nya Zeeland. Vi trivs bra på hotellet vi bor på, ganska centralt och mycket i närheten. Vi började dagen med att utforska staden på egen hand. Vi gick i parker, till hamnområdet, lyssnade på live band med säckpipa och gick på konstgalleriet. Det var häftigt att de hade så mycket konst på urbefolkningen med deras säregna tatueringar i ansiktet. Tatueringen är en symbol för status. De skar mönster i skinnet, som sedan fylls på med bläck och sedan fick växa ihop. Det bildas ärr i dessa mönster. Kvinnorna har oftast runt munnen och ner på hakan, medan männen kan ha hela ansiktet.
På kvällen behövde jag studera, medan Saga fortsatte att utforska staden på egenhand och kom tillbaka lagom tills jag var klar vid 22. Saga tog en öl nere vid hamnen.
Här är en skärmdump på ungefär hur det kan se ut.
Här är en memorial för när kvinnor fick rösträtt i Nya Zeeland, en häftig berättelse. De var också först i världen vilket de är stolta över.
Först och främst måste vi gratta min kära man Fredrik som fyller 30 år idag! Jag älskar och saknar dig, vi får fira ordentligt när jag är hemma igen!❤🎂🎈
❤
Tillbaka till vår händelserika dag. Vi hade nämligen bestämt oss för i sista sekund att jooo, vi ska hyra bil och åka norr! Vi hade gpsat i förväg och räknat ut att det skulle bli en lång dag men att vi skulle vara tillbaka vid 24 på kvällen om vi fick en tidig start på dagen.
Om man kan summera dagen på ett sätt skulle jag säga att allt som kunde gå fel (utan att vara katastrof) gjorde det.
Det började med att dagen innan insåg vi att vi skulle få bilen vid kl 9. Vi ringde och försökte höra om det gick att hyra den tidigare eller så, det alternativet gick inte. Sedan på morgonen behövde vi åka till flygplatsen för att hämta hyrbilen. Alla Uber/Ola var dubbelt så dyra än vanligt och det var mycket trafik. Så vi väljer att sitta i lobbyn och vänta tills priserna halverades, vilket de gjorde efter ca 30 min. När vi blir hämtade har vi en väldigt trevlig chaufför, men adressen är fel. Så vi snurrar runt och runt, chauffören är snäll och pratar med hyrbilsföretaget så vi kommer rätt. När vi väl är framme, sena vid 9.30, var inte bilen klar ännu. Så vi fick vänta på att den skulle bli klar. Så vid 10 rullade vi därifrån. Ungefär här inser Saga att hon har glömt sin vanliga flaska med vatten, en stor 1.5 liter flaska hon köpt och sin lunch. Det hade lämnats på hotellet. Ovanligt för Saga att glömma vatten och mat. Vi löste det ändå!
Tillfälliga pärlan😁
Sedan brummade vi mot Tana Mahuta Walk i Waipoua Forest. Vi besökte Nya Zeelands största levande kauri träd. Den var 14 m på bredden och över 50 m hög. Så imponerande, vi har aldrig sett ett så stort träd förut. Man blev tagen av att se den, den var svår att åldersbestämma, men runt 2000 år gammal tror man. Det ni. För att förhindra spridningen av en farlig svamp som förstör träden, behövde man följa stigar och göra skotvätt innan man gick in. Aldrig sett något liknande innan. Bra att de gör allt de kan för att man ska kunna besöka trädet men samtidigt skydda den.
Lägg märke till hur små alla de andra stora träden ser ut i jämförelse...
Liten historia om trädets uppkomst:
"According to Maori mythology Tāne is the son of Ranginui the sky father and Papatuanuku the earth mother. Tāne was the child that tore his parents' parental embrace and once done set about clothing his mother in the forest we have here today. All living creatures of the forest are regarded as Tāne's children."
Nästa stopp var Cape Reinga. Vi möttes av mycket trafik och vägarbeten på vägen upp, vilket gjorde att vi blev lite mer sena. Väl framme blev vi helt tagna av hur stort och vackert denna plats är samt en känsla av att få beskåda och uppleva något häftigt. Cape reinga är av stor betydelse för urbefolkningen Maori. Här möts två världar av de levande och de döda, här kommer själen för den sista vilan. Det är den nordvästligaste spetsen av Aoupouri (norra) halvön. Denna plats kolloderar två hav, The Pacific Ocean to the east and The Tasman Sea to the west. Det var så många faktorer som gör detta till en häftig plats. Dels den andliga och starka anknytningen till Maori kulturen (man får varken äta eller dricka på platsen för att visa respekt), så stora krafter som när två hav möts (naturunder), platsen är väldigt vacker (enorma sandynor som formats, urholkade berg och klippor och växlighet. Sedan är man så långt bort från allt, det känns som man står vid världens ände. Man ser inget på horisonten, utan stora moln som formats kan se ut som land istället. Det är den nordligaste plats som allmänhet kan ta sig på Nya Zeeland.
Snygg frippa i blåsten, precis bakom min lugg ser man något som liknar en jacuzzis bubblor, där är vart de två haven möts och man ser vågorna krascha i varandra och stora virvlar.
Vi höll även på köra på en annan pungråtta som bara sprang rätt ut i vägen, men som tur lyckades vi väja undan. Både jag och Saga skrek i kör. Aaahhhh!!
Sedan var det en van med släp framför oss, skönt tyckte vi att följa honom genom mörkret. Rätt vad de var, från ingenstans blir vägen skitdålig och han kör i full kanon genom stora gropar och grus och det såg ut som om släpet skulle gå av på hälften. Såg ut som på film. Tur i oturen så hann vi bromsa, men vi skrattade gott åt förvåningen och bara allmänt hur dagen har urartat sig. En sak som var tur, ganska kort efter vi bytt och Saga började köra lyste bensinlampan. Så vi stannade och tankade på första bästa ställe, det var tur att det började lysa då för annars hade vi blivit strandade. För det fanns inga mackar på en timme nästan. Så det var en lättnad... Efter cirka 1 h omväg med nytankad bil, när vi skulle bara ha 1 h kvar till Auckland och vara tillbaka på hotellet vid 2 på natten, så är vägen avstängd även här. Vi vet inte vad vi ska göra alls. Saga är trött och har kört långt. Det är mörkt, mitt ute i ingenstans och sent. Vägen skulle inte öppnas förrän antingen vid 5 eller 8 på morgonen. Det fanns två alternativ...1) köra fler omvägar på farliga, mörka och slingriga vägar medan vi båda är trötta. I princip åka tillbaka en timme åt fel håll för att åka över på andra sidan kusten. 2) sova i bilen och vänta på att de ska öppna upp vägen igen. Det blev alternativ 2. Killen med släpet som höll på ryka åt kung och fosterland, visade sig ha släpet fullt med munkar som skulle till Auckland. Vi hittade ett ställe att parkera på. Han hjälper även oss att nästa morgon kolla och åka tillbaka för att meddela oss att vägen är öppen igen vid 5. Så det var snällt. Kändes skönt att kunna prata med någon från Nya Zeeland tillsammans med vägarbetarna. De rekommenderade inte att vi skulle köra så sent och på så farliga vägar. Många vägar är förstörda sedan alla översvämningarna för ett par veckor sedan. Vid 5.30 började vi åka igen mot Auckland. Då möts vi av mängder med köer. Det tog 2 h istället för 1 h. Vi var tillbaka på hotellet vid 7.30. Så nästan 24 h var vi iväg på äventyr. Inte alls det vi hade räknat med. Ett 23 h äventyr och längsta dagen hittills.😅
Vi frågade hotellet om vi fick checka ut 1 h senare, samma kille som hjälpte oss att beställa en uber på morgonen innan som var tillbaka på jobbet. Han var snäll och sa okej. Så vi fick sova ungefär 2 h till sedan packa och röra oss vidare.
Just nu rullar vi mot Hobbiton, lite möra men glada att vi hade så pass tur i oturen. Vi är nöjda med våra stopp och upplever fortfarande, trots detta att det var sevärt. Dagens läxa: var alltid förbered på det oväntade, tanka i god tid, ta med sin mat och vatten och hålla humöret uppe. För trots allt detta, höll vi humöret uppe och stöttade varandra utan att bli less på situationen. Tips vi lyssnade på två poddar en med Hana Al-Khamri en journalist (hon spelade en speciell låt som är värd att lyssna på, en remix på Bob Marleys låt till "no woman, no drive". Även klimatforskaren Elin Röös.
Avslutar med dessa bilder från i tisdags.
Nu blir det Hobbiton, det blir ett eget inlägg.
Kram,
C❤
